Demagogen

Den segrande varelsen nedsteg i mörkret och mässandet upphörde omedelbart. Häxan som hade hållit i ritualen rafsade snabbt ihop sina saker och skyndade bort mellan träden. Kvar blev en tystnad som skar genom natten. Alla de nyfikna som hade samlats runt gruvhålet spetsade öronen, till och med vättarna. Något naglade fast deras uppmärksamhet. Det var blott ett stilla, dovt bultande som letade sig upp ur gruvans djupa gångar…dunk…dunk…dunk…dunk…du…

Så upphörde bultandet, och det blev tyst, så tyst…

Tills allt slutligen brast.

Från grottans svarta djup steg först ett gällt skri, så fasansfullt att det fick de nyfikna att kasta sig till marken och vrida sig i plågor. Alla greps de av en önskan om att fly men de kunde inte förmå sig själva att göra det. Sedan spreds från gruvan ett starkt, vitt skensom förblindade allt levande för en kort stund. Därefter började marken skälva häftigt, som om jordens inre hade exploderat. Från himlen hördes ett brak varpå blixtarna började regna ned från skyarna. De tände eldar i skogen som sken ikapp med portens ljust, den port som utvidgades tills ingen längre kunde förstå dess omfattning. Världen skälvde i sina fundament, pelare rasade, marken skakade – allting förebådandes en ny tid, skymningen.

De sovande vred sig oroligt i sina bäddar. De många lägereldarnas vakter ryste alla till i sin ensamhet. Alvernas konungar fylldes av olust och tusenåriga kval. Svartbloden kröp sakta tillbaka mot sina hålor… Inom allt levande växte nu insikten om det fasansfulla – hjärtat hade brustit.

Hos Svartbys människor gjorde sig väpnaren Eskils ord påminda:

En ska bära Ánundíns tanke och äntra grottan, men inte återvända förrän världen har börjat rämna…

Snart hemsöktes skogarna kring Svartby av mörka varelser. Skepnader i svarta kåpor svepte genom bygden. De rörde sig som skuggor och väste fram sina ord. Med sin kyla naglade de fast byborna. Rykten spreds om mörka riter till dunkla makters ära. Barn försvann och återfanns aldrig. Från Wilones huvudstad var det tyst, men så hade också Cavallius stängt provinsens gränser i, vad man trodde, hopp om att stänga sjukdomen ute. På det lilla värdshuset viskades det om en ny makt. Från mun till mun spreds orden som gjorde de flesta illa till mods: en död utan liv hade uppstigit, Demagogen.

Välkommen att spela människa eller något mytiskt väsen på vårat nybörjarlajv Demagogen, det fjärde lajvet i kampanjen ”I Skuggan av Pelarberget”!