Varför hade de låtit detta ske…?

Länge skulle Svartbys invånare minnas dagen då allt rämnade. Det hade börjat med att Wilones kung Erion Ledas III olyckligt föll mot sin död i trappan till det västra tornet. Fast ingen ville säga det rakt ut, kanske av rädsla för att påskynda förloppet, var det många som kände det inom sig – med konungen föll riket.

Ingen kunde väl veta vad Svartbys ståthållare tänkte den dagen, fast många undrade och än fler ställde sig frågan då de bevittnade Cavallius tvetydiga svar på händelsen. De lärda och betänksamma föll i grubblerier när de fick höra att Cavallius hade utropat Svartbys utmarker till ett självständigt rike. De kortsynta och illasinnade viskade om maktfullkomlighet. Många hyste misstankar, men ingen visste och ingen ställde sig i vägen för adelsmannen. Varför hade ingen gjort det…?

Hylthe, så kallade Cavallius provinsen som nu hade blivit ett land. Snart hade närliggande byar underrättats om nyordningen. I självständighetsdeklarationen stod Cavallius order klar: ”Rikets gränser skall stängas, inget skall tillåtas passera”. Svartby hade kommit att bli en huvudstad i ett rike. Ingen hade väl hunnit förstå detta tillräckligt väl för att kunna se det komiska när detta rikes regent föll ifrån redan samma dag.

Efter ett brinnande tal skulle Cavallius bara hämta ut en av gruvans guldklimpar och överräcka till sitt folk, för att inviga ”civilisationens hjärta”. Cavallius gick in…men det var något helt annat som kom ut…

Alas! Adelsmannen måste ha stött på de hjärtlösa varelserna med lysande ögon innan de hasade ut ur gruvöppningen och angrep folksamlingen. Därefter hemsöktes de levande av mörka skuggor. När stridslarmet slutligen tystnade stod det klart att ståthållaren var försvunnen och kroppen stod aldrig att återfinna. En epok hade nått sitt slut.

Så gick det till när människorna i Svartbys utmarker förlorade två regenter på samma dag.

Men i skogen togs ingen större notis om det inträffade, ty här viskades om större saker och faktum var att mycket mer skulle inträffa denna dag. Med ett gällt skratt som skar genom natten hade hon anlänt… Håret var svart, hyn sotig, precis så som ryktena hade gjort gällande.

Snart kokade skogen av liv och rörelse. Man letade efter något – en tanke. Det var åtta delar av ett pergament. Och den av de kallade som hade flest när ritualen skulle stå var den som skulle få vandra den dunkla vägen. Svartblodet hade fallit på eget grepp. Den förbannade övergav sin sak, därefter för evigt dömd av valkyriorna. Adelskvinnan ställdes öga mot öga med döden.

Slutligen, när nattens timmar blev långa och kalla, tändes en låga i vallmons färg. Utanför hålet i klippväggen brann ett ljus och ur djupet växte ett bultande läte. Få var de modiga som bevittnade när en klev fram som segrare. Den svarta skepnaden böjde sig inför anden och bröt sedan igenom den förbjudna domänen, på sin färd mot skuggornas dal. Eulalia Månskira vakade över köttet.

I denna stund upphörde det pulserande lätet och allt blev för ett ögonblick helt stilla. De sovande vred sig oroligt i sina bäddar. De många lägereldarnas vakter ryste alla till i sin ensamhet. Alvernas konungar fylldes av olust och tusenåriga kval. Svartbloden kröp sakta tillbaka mot sina hålor… Inom allt levande växte nu insikten om det fasansfulla: hjärtat hade brustit.

Hos Svartbys människor gjorde sig väpnares ord påminda: En ska bära Ánundíns tanke och äntra grottan, men inte återvända förrän världen har börjat rämna…