Med höstens friska vindar svepte en hymn in över Pelarnejd, knappt hörbar och än mindre greppbar. Dessa toner trängde djupt ned i maggropen på de flesta. Genom vinterns bitande köld kom den människor att gnola muntert för sig själva.
Enligt Magda Järnvinter var detta vindens visa för älvan som låg på sin dödsbädd. Morkulla skakade på huvudet: Näedu Magda, detta är själva älvans sista andetag, och hon gör det till en sång! Catillus vred på sig och suckade, vad spelade väl gummornas prat för roll – det viktiga var väl vad som faktiskt hade hänt?
Det viktiga var väl att älvkonungens svärd dök upp, i armarna på en ung och välvillig trollkarlslärling – Gavin. Och att stjärnorna lyckades nå fram till Evy med det skyddsord som öppnade den gamla länken som hade knutits mellan konung och drottning. Ny kraft sändes så till älvan, varpå dennes ljus sken upp där hon vilade – i malströmmens mynning.
Det var mycket turligt som hade infallit på en och samma gång, var allt bara en slump? På detta funderade Catillus där han satt. Upplevelsen slog an en viss ton inom munken, så att när han fylldes av höstens hymn, då kände han något uråldrigt vakna inom honom – en gammal tidsålder och en uråldrig ordern.
Och mer hade väl munken funderat om han vetat att det, i samma stund som älvans ljus sken upp, ur malströmmen steg en mörk virvelvind. Länge hade varelsen väntat. Nu var tid att samla kraft för att stoppa strömmens tillväxt. Då ceremonin var fullbordad, föll varelsen åter ned i strömmen och försvann i dess djup. Kvar på marken låg en mantel. Vem hade burit denna mantel? Vad var det för varelse som hade hjälpt Pelarnjeds folk den kvällen?
Av älvans kropp återfanns endast knotor, så små och spröda. Men det var nog av lämning för att häxan Tara skulle kunna samla älvans kraft, den som var på väg att försvinna ut i skogen, och rikta den. Aron Östfarare bar knotorna i sin hand, genom ceremonin och in i malströmmen. Där gjöt han med sin och älvans kraft ett märke i strömmens källa. Melwa visste att riten hade lyckats och stor glädje utbrast.
Senare på kvällen, på samma plats fördes kronan till kvinnans huvud. I kröningsriten brann elden för den mörka friherinnan. Strax innan älvans ljus brann ut reste sig så en ny ståthållare i Skymningsriket Ambra. Runt om i världen vände de synska blicken mot marken och skyarna. Tonerna steg ur jorden och föll från himmelen. Detta var inte bara var en avskedsvisa, utan även en välkomstvisa. Det dunkla riket hade åter ett hov.
- Var det gamla riket viktigt?
I ödets natt stod mörkrets friherinna och blickade mot himlavalvet. Varför återupprätta ett gammalt rike? Stora riken kommer och går likt bödlar. Varför grunda för ett nytt fall? På himlen brann en stjärna upp för regenten, den spred ödmjukhet inför det eviga. Den tände en eld och en önskan om att bygga något som var vackert.
Men tillvaron var kluven i natt och dag.
Drömtydare var inte att lita på. Willhelm visste detta, men inte vilket ben han skulle stå på.
De fyra – traktens bevandrade magiker – hade tagit sig lärlingar, men var de i stånd att lära ut något annat än blindmagi? Melwa bar på något, hade denna mörka kraft kunnat betvingas? Johan var i rörelse, men benen bar minsann åt olika håll! Inom Loward den vite växte misstanken stark – när han nu vände sig, gjorde han det mot vän eller mot fiende? Och Aron, ack Aron, den fjärde. Aron Östfarare hade vandrat in i malströmmen och plågorna lät inte vänta på sig...
Glädje skänkte det dock skogen att ett giftemål hade stått – mellan den undersköna Niagara och ja, vem? Och kunde det stämma som dom sa, att vigseln hade förrättats utav en mörkeralv?
Glädje var det även att det förmodade anfallet hade uteblivit! Värre var det dock att Tore i Federationen och Siv Stålmod, Pelarnejds stolthet, hade blivit överfallna och att Siv hade blivit bortförd. Många var de som prisade högre makter då Siv, till synes oskadd, snubblade in till skogskrogen efter att ha brytit sig fri och lyckats undfly förövarna. Jakten på rövarpacket kom dock av sig en aning, av det som kom att utspela sig dagen efter:
En spektakulär vändning, det var nog vad man fick kalla det, dock föga glamorös. För de anklagelser Siv mötte var inte av de späda slaget. Nej hon stod under förebrå att vara ”mörkrets friherrinna” eller ”åtminstone en marionett” till den samme. Då Tore Demonbane tog en promenad förbi Ulfs krog den morgonen synade han någon form av folksamling. Han styrde barskt sina steg ditåt och trängde sig genom massan för att se vad det var som föll Pelarnejds befolkning så i ögonen. Där, på en sten, satt Siv Karlsdotter och blev förhörd av en samling upprörda individer. Tore iakttog det hela för en stund. Inombords avvägde han huruvida Siv själv hade lyft något till diskussion eller om det var fråga en slags utfrågning. Snart stod det klar att det hela var en utfrågning.
Tore anlade sin lite mer allvarliga, politiska profil och klev in i ringen för att ifrågasätta befolkningens manér. Efter att ha predikat vasst och kyligt om folkets överträdelser gentemot sin egen lagmakt, Federationen, deklarerade han att en lagriktig rättegång skulle hållas. Federationens medlemmar åkallades, folket samlades och bevis lades fram, varpå Siv fick möjlighet att berätta sin historia. En historia som till stor del kunde styrkas av samtliga medlemmar i federationen. De bevis som deklarerades var av något som Federationen beskrev som ”i lösaste laget” under sin överläggning. Men på grund av opinionen så valde ändå rådet att låta domen vila i väntan på ytterligare och starkare bevis, i frågan.
Från att ena dagen hyllats som en hjältinna, till att nästa dag anklagas för att vara Mörkrets Friherrinna – tiden hade skyndat fram! Bland folk spreds nya rykten i glas och droppe och många visste nog inte vad de skulle tro. Lättnaden var påtaglig hos många när Federationen slutligen presenterade Siv Stålmod som oskyldig, även om hon självfallet skulle hållas under uppsikt och i beskydd, för både hennes egen och de andra medborgarnas skull.
Dessvärre stillade detta inte allas sinnen utan vissa var ännu inte övertygade, därför lät man skicka hotfulla brev och liknade till Siv, och de var inte en gång hon fick en rygg till svar då hon försökte föra sina vardagliga samtal. När ock tillslut någon lät kasta en skålfull av Ulfs delikata plundrargryta mot henne var måttet rågat. Tore Demonbane, som hade sett hela händelseförloppet steg fram och åberopade än en gång folkets uppmärksamhet, varpå han deklarerade sitt omedelbara avgående från Federationen. Han suckade djupt samtidigt som han tog av sin stora hatt och förklarade att det här inte var det Pelarnejd han stod för, varefter han vände på klacken, överäckte sin hatt till Siv:
- Låt detta bli en symbol för mitt fulla stöd, du ädelmodiga. Du är inte den första hjälten att förkastas som ond av Pelarnejds folk.
Därefter drack han ur sitt stop och stegade ut från krogen, försvann bort längsmed vägen, varefter han inte har synts till mer i Pelarnejd. Hans läger låg snart utplundrat intill minsta persedel. Abraxa slog sig sig för pannan och beklagade det hela:
- En stor ledare har han varit, och viktig för nejden – en synnerligen god hand hade Tore med svartblod, skogsväsen och andra med lynnen som skiljer sig från den vanliga mäniskans.
Så passerade ännu en höst i Pelarnejds glömda och oskrivna historia. Den kom att leva vidare inom många och större var den än vad någon enskild varelse kunde greppa. Den väckte även andra, äldre historier. Tillsammans med böljornas vågor kom de att forma händelserna härifrån och en lång tid framöver.
Ovanpå detta vågspel rörde sig vågmästaren inom var och en. Ur dessa förmågor och denna storhet tog frön och barn form, krafter vars liv skulle komma att ställa nya avgöranden på sin spets. Särskilt ett.