Stämningstext Skogens Kraft

Tárandír blickade ut genom valvfönstret i sitt borgrum. Skyarnas ovädersmoln blev till orosmoln för den gamla. Något fick honom att låsa fast blicken vid horisonten. Sedan stod alven som förstenad, alltmedan gryning och skymning dansade likt älvor fram över himlavalvet. Kungadömen reste sig och föll, haven svällde och drog sig tillbaka.

Då den gamle åter vaknade stod han lutad mot sin käpp på en grönskande äng. På marken blomstrade örter och gräs – brudbrön, solglim och backklöver. Jorden som plantorna hade slagit rot i var fruktbar, ty mången ädling vilade i myllan. Här och var låg borgstenar spridda – överväxta intill oigenkännelse, vittnande de om en tid som flytt.

Tárandír öppnade så munnen, och talade till träd, djur och väsen:

Svart var den tanke som formade världen

Dold är den kraft som skiftade färden

Tills syskonens bot vi ska bättring bedriva

Ur gryning och skymning ska skönheten stiga

Under en ek i den lilla gläntan ståtade Azaléan, tre stjälkar sköt med kronblad ur växt-kroppen. Under de tre sönerna vägar spändes vindavalv upp.

Igenom Pelarnejd sveper ryktet som en bitande, kall vind – skuggorna växer sig större, det yttre hotet starkare – ett angrepp är att vänta. Men var? Och ifrån vem?

Otroligt vore väl inte om Wilone, det stora riket, kom för att sätta folket på plats? Det brådskade att bygga klart fortet, men nu verkade även Federationen vara på det klara med det – det hammrades dagarna i ända.

I hotets tid väljer ändå vissa att lämna Pelarnejden, andra söker sig närmare sina fränder. Men ibland är det som att sällskap bara får ensamheten att kännas mer påtaglig. Vem vet egentligen vad som gömmer sig bakom axeln, där, i skuggorna – var det inte något som rörde sig? Såg inte ni också ett par ögon som glimmade?

Övertygelsen om ett hot växer och antar snart en profetisk karaktär, få blir därför förvånade då en gruvarbetare en höstdag stövlar in på Ulfs värdshus, likblek i ansiktet och med andan i halsen:

- Jag såg något, jag såg, jag såg en, såg en, ... en man, han kom springandes nedför kullen, ni vet på andra sidan dalen. Först trodde jag att han sprang efter ett fruntimmer eller från en bisvärm, men det var något med det hela som fick mig att kasta en närmare blick och då såg jag den svarta skepnaden på krönet. Först stod den helt stilla, sedan var det som om den upplöstes i ett mörkt moln, tog sats och kastade sig nedför slänten. Han... mannen... han blev omsvept... han skrek... och något ljust rycktes från honom, det ljusa lyftes upp och ned föll kroppen, likt ett bylte!

- En mörk virvelvind, det är vad du har sett. Och fler av den sorten är att vänta. De stiger ur malströmmen. Strömmen växer i detta nu och fortsätter den att växa i samma takt ska den snart sluka oss alla.

Melwa hade ställt sig upp medan hon talade, men satte sig nu ned igen och tittade ned i sin bägare. Det bubblade i drycken. Precis som det bubblar i denna skog, tänkte hon. Då magikern åter lyfte på huvudet märkte hon att det var tyst vid krogen och hon förstod att ingen hade talat sedan hon sagt sitt. Detta var ovant. Folk stirrade som om dom förväntade sig något mer – deras ögon var mjuka och bedjande, som om dom sökte trygghet i hennes... kraft. Melwa, magikern, samlade kraft och ställde sig upp igen.

- Seså, fast mörka varelser stryker kring i utmarkerna är ju inte allt förlorat. Vi har ju varandra, inte sant, och tillsammans är vi starka!

För magikern kändes det korta ögonblicket som en evighet. Tystnaden var skrämmande. Men så, som på en given signal, började folk skruva på sig – man nickade åt varandra och några drog på mungiporna – ja, detta var ju sanna ord. Melwa pustade ut.

Bland människorna på lönnkrogen gick en rysning då vattnet började strila ned från regntunga skyar. Ingen sa det, men många kände det – väder och vind under himlen i denna vildmark kunde kuva vem som helst.

Tarathiel och Fjäder stod i utkanten av den smutsiga krogen och betraktade människorna.

- Dom är rädda, sa Fjäder till slut.

- Dom om är mycket rädda, och det har dom all anledning att vara, svarade alvdruiden.

- Har ni också känt det? Fjäder vände sig mot alven.

- Alven nickade. Ja, jag har känt det, historien är väckt. Jag ser ett gammalt Skymningsrike ta form, och en mörk drottning krönas. Men jag känner också något annat.

- Hon som sover, älvan, hon vrider sig i plågor – det är bråttom att finna motmedlet! Vättens ögon sken upp, men bara för en kort stund.

- Ja, det är bråttom, men så lite vet vi. Kunskapen om detta finns inte här, utan i fjärran tempel. Kanske att den gamla tron bär kraft att fördröja förloppet. Möjligen att Grönskans Dal, om den nu går att nå, skulle kunna...

De två druiderna avbröts i sitt samtal av ett bråk som plötsligt blossade upp. Flera verkade inblandade. Det var två människor som råkat i luven på varandra.

- Er uppriktighet smittar av sig min bästa herre. Den får mig att vilja berätta för alla om hur korkad ni var den gången då ni bytte er enda häst mot en sadel! Den var fin den sadeln, inte sant!?

- Hah, ni har alltid varit min vän, men nu är det slut med det. I ärlighetens namn ska jag säga att jag egentligen borde slå er, men ni är så ful så jag är rädd att det bara kan göra er vackrare!

- Vafalls!

De två männen rök ihop. Torvald skrattade först gott åt hela, men kände sedan en stark önskan att få berätta hur kärlekskranka de två männen alltid blev i varandras närvaro. Han suckade djupt och ställde sig upp. Som en demon gick ärligheten genom skogen.

Den resliga varelsen duckade för ett följe som passerade förbi på vägen. Så fort lugnet åter lade sig reste sig varelsen och satte sig tillrätta invid klippan. En fackla lyste vid gruv-öppningen. Varelsen minde Zalazh ord – förräderi och bedrägeri drog närmare. Gott var att den där skuggan äntligen hade skingrats!

Men mannen kände även något annat. Det liksom skavde i bröstet på honom, som att något höll på att trilla av, för att något annat skulle avtäckas. På något sätt kändes det ändå skönt, ty allt bar hopp om en snar vila.

Men detta var inte platsen för vila. Detta var fiendeland. Rikets kraft skulle inte stiga ur denna källa, utan ur dess motsats. I det svaga ljuset drog varelsen fram ett pergamentet och höll upp det mot skyn.

Utdrag ur Tárandírs Annaler

Strof Fyra – Om kröningen

Fyra var de högsäten som Val´Udor, med Kel´Adars goda minne, instiftade i sitt nya rike. De fyra var Ambra, Emira, Rhema och Malwa. I vart och ett av högsätena kröntes en furstinna, enligt urgammal sed.

”Skymningsrike, skymningsrike

Skänk mig hopp om större vite,

Kalla mig till dans mot natt,

Styrd av piskans vilda skratt

Skymningsrike, skymningsrike

Väck en dvala utan like,

Ge mig smärta hård och kall,

Min själ ska vaka intill fall

Skymningsrike, skymningsrike

Jag bönar, ber, vill bidra lite!

Låt mig mörkrets krona finna

Låt mig kröna rikets kvinna

Vakna, vakna, friherinna

Besegla ödet, börja spinna!

Vakna, se, ty ni tronar nu

Låt oss fira,

Skymningsriket:

________

Varelsen repeterade versen för sig själv, snart skulle kröningen stå och då gick det inte för sig att snubbla på orden.

Välkommen på ett ännu ett spännande lajv i kampanjen I Skuggan av Pelarberget!

Anmäl dig senast 27/9 för att få en personlig intrig.

Vi söker nu:

Kämpar mot magin. Ett följe med Diplomater, Lagvrängare och Soldater från Wilone. En älvkonung och en älvdrottning. Vättar, troll och dryader.